Nödvändiga comical reliefs

Min Farfar är sjuk. Det känns som han kommer dö när som helst. Jag blir ledsen när jag tänker på det även om jag har börjat säga att han kommer dö snart för att vänja mig själv.
Jag passades ofta av mina farföräldrar när jag var liten och då var farfar tjock. Han fick såndär diabetes som man får för att man är tjock och brukade ha majonäs på allting och efter varje middag brukade han slicka av sin tallrik. Jag var ganska rädd för honom för han hade ett fruktansvärt humör och alltid när han körde bil skrek han saker som: jävla sugga. till folk runt omkring. Jag kurade i baksätet med bankande hjärta.
Nu har han rasat i vikt och när jag lägger handen om hans rygg känner jag skelettet men inga muskler. Han har inte heller kvar sin diabetes eftersom han inte är tjock längre.

Jag tänker ganska mycket på det pappa sa, att på den sidan av släkten får de inte hjärtproblem eller cancer. Kroppen lägger bara av i stället. Allt slutar fungera av någon anledning. Njurar och hela skiten.
Jag går och tittar mig i spegeln på mina rynkor kring ögonen och plötsligt känner jag mig gråtfärdig.

Nu ligger han på sjukhus eftersom han kissar blod och de inte vet varför. I familjen säger vi att han är arg för att han inte får titta på tv och så småskrattar vi lite. Som en jävla comical relief. Jag hatar comical reliefs.

Fast ibland antar jag att de behövs.