Jahapp. Så har jag masat mig runt mitt andra Göteborgsvarv. Jag var sämre förberedd inför detta men lyckades ändå pallra mig runt 2,5 minuter snabbare än förra gången, vilket alltså gav mig en tid på 2 timmar och 3,5 minuter.
Trots att jag är medveten om att jag inte var ultimat förberedd och trots att jag ändå sprang bättre än förra året är det bara att konstatera: Jag är surig över tiden.
Det kändes mycket jobbigare att springa än förra året och de som jag känner gjorde bättre lopp. Så trots mitt tjatande om att utgå från sig själv är det bara att inse. Jag är en dålig förlorare.
Nu försöker jag tänka att alla misslyckas ibland, att det här inte är ett misslyckande, att jag måste vända det till något positivt.
Jag ska bli en riktig löpnörd! Och nästa år då ska jag slakta den där tiden! Påminn mig om det när jag vill börja lata mig. För det kommer jag garanterat vilja.
imorn borde jag i alla fall kunna köra ett aerobicpass.
Dessutom ser jag det som en prestation att flera av pojkväns vänner nu seriöst överväger att springa varvet, tack vare mig.
Förresten såg jag både Mustafa Muhammed och Anders Szalkai. Stor lycka! (och en bit på väg att bli en löpnörd när det är stor lycka!)
240430 – Aprilböckerna
57 minutes ago
4 comments:
Nästa år kanske du får sällskap av nån också *tittar runt i rummet*
Jaaaaaaaa! Alla ska bli löpnördar!
Du kan ju alltid räkna in mig, om det skulle kännas bättre. Jag springer ju en halvmara 20 minuter långsammare än dig. :)
katarina: Nej jag måste lära mig att sluta jämföra med andra. Jag var ju duktigare förra året när jag kände större glädje bara över att ha gjort det. Det är duktig flicka symptom *ryser*
Post a Comment