Att simma på djupet

Farmor har alltid varit en ganska... försiktig kvinna. När vi plockat blåbär är hon rädd för björnar. När det åskar får man inte ha på tvn eller telefonen. När man kör bil på kvällen är det älgar, när man har ätit får man inte bada för då kan man få kramp (vilket muppo startade den myten) och när man badar får man inte simma på djupet. Vi brukar skratta och säga att man måste vara på djupet för att kunna simma. Annars slår man sig.
För några veckor sedan var familjen och badade. I vår sjö. den jag har badat mer i än någon annan stans på jorden. Jag och syster simmade kanske 50 meter i från pappa när han skriker att vi måste vända. Mina ögonbryn skjuter i höjden och jag tittar på syster. Vi simmar tillbaka och frågar varför. Han sneglar in mot stranden och mumlar något ohörbart. Jag börjar arbeta upp ett humör. Mamma hoppar in och säger något vagt om kallströmmar. Jag rynkar ögonbrynen. Syster småskrattar att de är som farmor. Jag snörper på munnen och fråga vad, exakt vad, skulle hända OM jag nu simmade in i en så kallad kallström. Vad fan det nu är.
Syster klappar mig på armen och mumlar att det är för att de tycker om oss. Jag å andra sidan tycker att det är ologiskt och säger att jag inte är van vid kärlek som visas på det sättet och alltså snarare tar det som bevis på att de inte tror att jag kan klara mig själv. De har ju aldrig gjort så förr? Det har ju bara varit farmor och henne har vi alla smålett åt.
Demonstrativt börjar jag prata högt om mina planer på att börja med triathlon och berättar om havsvatten och tävlingar samtidigt som jag sneglar på dem. De kliver stelbenta ut sjön.

Några dagar senare berättar jag om incidenten för pojkvän. Han skrattar som vanligt åt min familj och frågar även han vad en kallström är, varför den skulle finnas där och vad de tror skulle hända om jag simmade in i en sån och så fortsätter vi skratta.

Nej vill man simma, då måste man ut på djupet. Hur farligt det nu må vara.