Gud jag är så godissugen. Jag har av någon anledning drabbats av ”åh det är synd om mig och därför är jag värd en kola/chokladbit/delicatoboll”-syndromet.
Varför vet jag inte. Det är inte speciellt synd om mig. Det kanske är premenssug? Här gäller det att stå emot! Men oj vad svårt det är. Jag går och sneglar på godiskorgen (som någon smart jävel har ställt bredvid fruktkorgen. Tur att jag har min frukt på kontoret!) Jag suktar och tänker att jag faktiskt är värd en lakritspuck på vägen hem. Jag ser på den mörka chokladen och tänker att den faktiskt är nyttig, beroende på hur man ser på den.
Det där suget är allt bra listigt. Det pratar ofta om vad man är värd, hur synd det är om en och att det faktiskt inte är så farligt. Sen när man faller dit och huvudvärken kommer som ett brev på posten skrattar det illvilligt och svassar iväg. Och att man är värd det samt att (om det nu är så) det är synd om en med saken att göra? Nej jag blir på vrången!
Jävlar i min lilla låda, här ska stås emot. Jag har russin som jag kan noppra på i värsta fall. Det mår jag i längden bättre av (och längden kan vara så kort som någon timme).
240501 – Livets små cirklar
1 day ago
3 comments:
Jag och A kanske skulle göra gemensam sak mot godislådan innan vi slutar. Folk får hata oss så mycket de vill sen, vi kan sluta vårt jobb och tänka "Jag räddade dem iaf från sockerfällan".
anonym: ja rädda mig! Jag kommer älska dig för det!
Visst är det svårt att låta bli. Jag har tandvärk och känner mig slö, har också rekordmycket att göra på arbetet
DVS: "Det är synd om mig"
DVS: "Jag förtjänar godis"
Post a Comment