Jag är på bra humör idag och står och dansar inne på kontoret. Jag är väldigt medveten om döden och försöker att tänka på det samtidigt som jag tänker att jag inte kan göra något åt det. En oundviklighet som jag måste acceptera och göra det bästa av. Så här är det alltid för mig. Jag kämpar emot och skriker och gråter och vill inte erkänna. Eller så suckar jag och gillar läget. Eller försöker i alla fall. Det är bara synd att jag inte alltid ligger på gilla läget-nivån. Man tycker att jag inte borde kunna gå tillbaka till den andra när jag väl har nått den. Men så är det.
Därför är jag glad idag och dansar och dansar dessutom extra mycket när 4 minutes med Madonna spelas. Jag ska donera blod och sluta tidigt idag. På kvällen ska jag åka till pojkvänsland tillsammans med grådvärg och knubbeluring och där ska grådvärg på träffa sina kusiner. Det är första gången han träffar någon annan än smala sura på flera år så det ska verkligen bli så spännande att se hur han reagerar. Hoppas de kommer överens katterna.
Och hoppas de spelar bra musik på radion idag.
Hur bearbetar förresten ni döden? Är det bara jag som blir ångestladdad? Kära bullen, är jag normal?
241115 – Hemmalivet
16 hours ago
5 comments:
När det gäller min egen död så försöker jag att leva mitt liv nu så att jag ska ångra så lite som möjligt när jag ligger på dödsbädden, dock är jag rätt så rädd för att dö. Sen pratar jag en hel del Med M om det. Sen finns det andras död som jag bävar inför. där kan jag få riktig ångest. Som när jag tänker på att Pa inte ska finnas mer, för det vet jag kommer att bli väldigt svårt för mig när den dagen kommer. Fast jag tror ju på att försöka leva så att man ångrar så lite som möjligt i alla situationer. Dock innebär det en hel del konflikter som jag inte är något fan av. Men hellre det än att ha en massa ouppklarat, så jag tar numera tag i konflikterna (efter mycket förhalande). Så mycket mer tror jag inte man kan göra.
Sen A och O är juh att prat. Prat hjälper alltid och leder mig ofta in på nya tankespår och funderingar.
Hej, vad tråkigt med din farmor. Det har varit ledsamt att läsa om. Hoppas hon blir bra!
Jag är också skitskraj för döden. Vet inte riktigt hur man ska hantera det. Förra sommaren fick jag knölar här och där och var bombsäker på att jag fått cancer. Det visade sig att jag var frisk förstås, men när jag satt med begynnande dödsångest tänkte jag att jag åtminstone hade en kompis (min morfar) på Andra Sidan och att jag levt mitt liv som jag ville.
Döden är förskräcklig! Har haft ångest över döden sedan jag föddes typ. När mormor fick cancer förra året så stannade allting...trodde liksom att jag och min familj var undantagna dödliga sjukdomar, och plötsligt var vi dödliga! jag har stora problem med det simpla faktum att döden betyder att allt är slut..jag tror ju nämligen inte på något mer efter detta och då kan det ju kännas ganska tröstlöst och meningslöst och då blir jag ibland avundsjuk på dem som faktiskt tror på något. jag har perioder då jag grubblar hysteriskt mycket, men så får jag nog ett tag och accepterar det hela bara.
Jag skrattade igenkännande åt Kristina Lugn när jag såg en intervju på tv med henne, och hennes dramatiska syn på livet och döden. När hon födde sin dotter och alla var så glada runt henne, så var hennes egen tanke att " herregud jag har dömt detta barn till döden". Tycker det var lite komiskt...att hon de första minutrarna av detta nya liv bara kunde tänka på att barnet skulle dö en dag. Det påminner om mig :o) Och fast man vet att det är fler som grubblar så känner man sig enda ganska ensam när man tänker på döden, kanske för att det fortfarande är så tabubelagt att prata om det. Oj vad långt det här blev...
Du är helt normal! Jag blir minst lika ångestladdad och kämpar mot små dunster av dödsångest då och då. Tror inte att jag kan vänja mig riktigt, oavsett hur väl jag vet att döden är något som gäller oss alla.
När jag väl pratar om döden har jag enorma problem att få folk att förstå vad jag är rädd för. Jag är nämligen inte rädd för att förlora medvetandet och dö. Den där fysiska biten tror jag går fort och förhoppningsvis smärtfritt. Jag är mer rädd för vad jag kallar den psykiska biten: att allt det som är jag, mitt medvetande/psyke/själv ska upphöra att existera. Låter det konstigt? Som sagt, jag brukar inte få folk att fatta riktigt...
Åh vad skönt. Nu känner jag mig inte missförståd, annorlunda och eländig. Varför kan inte folk prata mer om sånt här? Och Linda, jag förstår precis vad du menar! Och Kristina Lugn!
Post a Comment