Pappa ringer mig på söndagen. Farmor har fått cancer. Min första tanke är att det kan ju inte stämma. Vi får inte cancer i min släkt. Men har man rökt sedan man var 16 tills man fyllde 60 har man ju klart försämrat sina odds.
Jag säger allt man ska. Jag låter förvånad, ledsen, chockad men jag känner ingenting. Inget alls. Pappa pratar helt kort med mig och hänvisar sedan till mamma. Han har svårt för att prata känslor och det märks.
När jag berättar det för pojkvän stryker han mig på armen. Jag tittar inte på honom. I stället tänker jag på om hon dör och hur begravningen då bli. Att jag blir ledig från jobbet. Jag känner fortfarande ingenting.
På natten ligger jag i sängen och stirrar i mörkret. Jag tänker att jag måste ringa till henne och berätta hur mycket jag tycker om henne. Då plötsligt blir jag nervös och gråtfärdig. Jag kan ju inte stå på jobbet och gråta. Jag funderar noggrant på vad jag ska säga och önskar att jag skulle kunna skicka ett sms i stället. Jag har så mycket lättare att formulera mig i skrift. Det där med svårt att prata känslor har visst smittat av sig på mig.
När jag tänker på henne, på min barndom när hon fanns där hela tiden, bränner det till. Dödsångesten kommer krypande. Det är då jag ligger och stirrar i mörkret och lyssnar på pojkväns andetag samtidigt som jag känner att ansiktet är hårt och stelt.
Fortfarande känner jag mig…avstängd. Jag skjuter känslorna ifrån mig på samma sätt som jag hör pappa göra det. Hon kommer dö. Kanske inte just nu men någon gång. Alla jag känner kommer dö.
Allting känns så meningslöst när jag tänker på döden. Jag är så fruktansvärt rädd. Jag försöker att prata om den för att på något sätt minska ångesten, skriva om det. Men det slutar alltid med att jag skjuter känslorna ifrån mig. Jag vet inte vad jag ska göra annars...
240501 – Livets små cirklar
1 day ago
5 comments:
Usch, jag hatar cancer. Jag håller tummarna för din farmor!
Jag älskar dig!
Det är svårt att ta in att någon är sjuk. Att vilja skjuta ifrån sig känslorna är ju helt naturligt. Jag tror dom flesta gör det just för att skydda sig själv. Jag vet att jag har gjort det när mina nära och kära har varit sjuka. Sen är det jobbigt att prata om känslor med människor som man inte burkar göra det. Att säga de där tre viktiga orden. Det enda jag kan säga om det är att jag ångrar när jag inte har gjort det och tiden har runnit ut.
Sen är det stort av dig att försöka prata om döden även om det är svårt och du går tillbaka i gamla mönster, som i det här fallet är att skjuta problematiken ifrån sig. Jag tror ju på att varje form av uttryck för någonting som man är rädd för eller har ångest inför gör att man ändå hanterar det och på sikt får lätttare inför ångesten och rädslan. Sen kan jag tycka precis som dig att det stora D gör att allting känns menigslöst å ena sidan. Å andra sidan så vet vi att vi har just det här livet. Vi vet att det kommer att ta slut en dag, så då får man väl se till att göra det allra bästa med det. Men det är lättare sagt än gjort.
Kramar på!
Många kramar från katta
tack allihopa! Ni är så fina.
Post a Comment