Herre gud

Jag grät nyss till en pensionsreklam.

Men den var faktiskt himla fin och jag kunde verkligen relatera och det var så fint att hans gula lag till slut fick vinna och jag gråter nästan alltid när jag ser hur glada folk blir när de eller deras lag vinner.

Jag kanske behöver penicillin?

Det finns en list på Brandons sida där han visar hur långt han har kommit på aMoL. Jag suckade och sjönk ihop betydligt idag när jag insåg att han inte hade kommit längre än de 1 % han hade sist jag var där. Det kommer bli ett låååångt år.

Löpningen känns bra just nu. Vi sprang långt både förra helgen och igår och jag känner mig inte alls påverkad av det. Det här kan möjligtvis bli det Göteborgsvarv jag är bäst förberedd inför. Zipedidoda! Detta trots att jag inte har någon plulsklocka. De jävlarna är ju så avancerade att en otålig stackare som Kattis inte alls orkar sätta sig in i det och därmed klara av att använda en.

Vilken chock

56%

Men jag skulle så klart inte om ni inte ville. Jag är faktiskt resonabel.

Fortfarande febrig

WoT febern har inte gått över. Den är inte lika illa som förut men fortfarande tänker jag på böckerna. Saknar karaktärerna och blir lite blank på ögonen när jag tänker på att det är sista boken som är på gång nu (blank på ögonen...hell jag skulle kunna gråta floder). Jag läste förresten på Brandon Sandersons blog att han har börjat skriva på boken nu. Jag förvandlas till en hyperventilerande fjortis som bara vill skrika ihh ihh iiiihhhhhh när jag läser det. Det är en märklig känsla att hysteriskt längta efter en bok som samtidigt kommer skapa ett avslut som jag inte vill. Jag vill ju att det ska fortsätta för evigt.

Evighetsmackor mmm

I torsdags hade jag sett fram emot en mumsig macka. I utbyte mot mitt blod får jag nämligen alltid en sådan. Ni kan ju gissa hur upprörd jag blev när jag öppnade kylskåpet för att inspektera mackorna och där inte finns några mackor. I stället finns hur många fuljuiceförpackningar som helst (tacka vet jag vatten). Mackorna står i stället framme i rumstemperatur. Den misstänksamme läsaren förstår direkt att det här inte rör sig om mumsiga mackor. Nej i stället är det Wasa sandwich och polarklämmor. Jag känner hur ögonbrynen drar ihop sig i den välbekanta missnöjdhetsgrimasen. En studie av innehållsförteckningen visar att båda mackorna innehåller smakförstärkare (version E621) och diverse andra läskigheter. Kalla mig bortskämd, rabiat eller löjlig men jag vill inte äta mat där råvarorna är så dåliga att en smakförstärkare som kan framkalla astmaattacker och migrän har tillsats. I alla fall om jag kan undvika. Alltså blev det ingen macka för Kattis. Tur att jag hade skitgod lunch med mig.
När jag sedan pratade med personalen föreslog jag att de kunde titta på andra alternativ också. Dock föll inte förslaget frukt i god hamn.
-Nej det är för lite.
Ja men det tror jag att ingenting också är. Det kan väl inte vara så att jag är enda blodgivaren som bryr mig om sånt här? Nej jag ska så frön och vattna så får vi se om jag segrar emot evighetsmackorna en vacker dag.

Till pappa

Visste ni att vaniljpuck också har kommit tillbaka? I lakritspucks stora comeback har det inte varit lätt att sno åt sig av rampljuset. Personligen tycker jag vaniljpuck är en läskigt tråkig glass men jag vet att den har ett stort fan. Därför slängde jag iväg ett sms till en person jag aldrig har messat förr när jag fick syn på vaniljpuck på glasslistan (som jag i vanlig ordning hängde över när jag handlade). Dröm om min förvåning när han svarade. Så nu har jag ett sparat sms från min pappa. Där står: Härligt!

Jag, en boknörd.

Kom igen nu!

Jag kom precis på en sak. Ledighet är ofta förknippat med götta. Man vill unna sig och äter godis, kakor ja you name it. Sedan kommer vardagen och jag vänjer mig av med sockret igen. Kanske det påverkar och gör att jag blir så instabil/eländig/ynklig? Hjälpa lär det ju inte göra i alla fall. Just nu har jag fantasier om att ligga i sängen och läsa en hel dag och bara mysa runt i pyjamas. Det känns som det är år sedan jag gjorde det.

Gah kan nån ge mig en örfil så jag rycker upp mig?

Efter ledighet =>postledighetsångest

Jahapp, det var den ledigheten. Jag som klarat mig jättebra på jobbet ser nu, igen, en ändlös radda arbetsdagar framför mig. Ett grått hav av meningslöshet att tröska igenom. Känner vi igen det? Näää. Var det så jag var när jag kom tillbaka efter jul? Näää. Är det den berömda postledighetsångesten som kommer som ett brev på posten? Jo vi får nog säga det va.

Vi körde hem från pojkvänsland i söndags. Det kändes en aning tudelat. Det var grymt skönt att få lämna ett hus där det röks inomhus. Sista natten kunde jag inte sova och blev tvungen att kasta mig upp och gå ut i kylan för att försöka rena mina stackars lungor. All rök hade ansamlats i halsen och jag mådde illa av det. Samtidigt som jag var glad att slippa det fick jag lite panik och ville inte åka hem. Det är så mysigt att vara i en familj och dessutom vara ledig. Nu känner jag mig mest eländig. Jag saknar min syster, känner mig lite gråtfärdig och har dåligt samvete för att jag inte hinner träffa folk som mycket som jag vill och tycker att jag borde.
Postledighetsångest, din vän i vardagen.

Jag måste boka in nåt kul.

Grådvärg och kusinerna

Det blev ett spänt möte med kusinerna. Jörgen Jönsson skulle i sedvanlig ordning åla sig upp för trappan och blev mycket förskräckt när det satt en rysk liten björn där. Grådvärg, som inte stött på många andra katter i sitt liv, blev så förvånad att han inte ens hann oroa sig. Nu har det gått ungefär ett dygn och grådvärg har gått ifrån att morra på ett högst asocialt sätt åt kusinerna till att sova belåtet i sin garderob. Faktiskt är det inte längre någon kusin som morrar åt en annan. Som det är nu lever de och står ut med varandra men jag tror att om de fick ett tag på sig skulle de till och med kunna gilla varandra. Lilla grådvärg, han är så fin.

Bäbisen han gillar minsann inte mig. Så fort jag fick honom i famnen började han illskrika tätt följt av det berömda movet "sprättbågen". Det är när de spänner hela kroppen i en båge för att försöka sprätta sig ur famnen. Kanske kände han att jag var rädd att förstöra honom eller ännu hellre att jag tycker att barn under 3 år är ganska ointressanta. Den gränsen kan jag möjligtvis tänja på till 1.5 år. Fast visst var han söt. Men gillade tant Kattis gjorde han bestämt inte. Tacka vet jag kusinerna. De och jag har en bra relation.
Och så finaste grådvärgen så klart. Han kommer när jag ropar och klappar på benet. han följer till och med med mig ned och uppför trappor. Och kör inte sprättbågen.

Lägesrapport från pojkvänsland

Här i pojkvänsland är det sjukt kallt och blåsigt. Vi skulle nyss köra vår intervallträning på en löparbana. Löparbanan visade sig vara lervälling så vi körde i hamnen i stället. Blåste gjorde så det var svårt att veta om man hade mjölksyra i benen eller om de bara var nedkylda. Jobbigt var det i alla fall.

De har annorlunda perspektiv på vad som är underhållning i pojkvänsland. Imorse skulle vi åka iväg och titta på en motorcykelkortege. Jag mumlade lite om att inte stödja sådana omiljövänliga event men kände ändå att jag måsta följa med. Vi körde ut och parkerade på en suspekt liten småväg och stannade sedan till. Själva kortegen tog ca 1-2 minuter.
Mycket underhållande. Speciellt i blåsten och kylan. Nej men seriöst, tur att den var så kort annars hade jag frusit ihjäl.

Men är det bara sånt de håller på med här? Jag lovar att återkomma med en mer ingående rapport!

Nyfiken som bara den!

Åh jag ska få en liten grej. Syster ringde nyss och sa att hon skulle komma förbi med ”en liten grej”. Jag älskar överraskningar! Djupt och innerligt!

Senare: Jag fick ett påskägg. Och två lotter, varav jag vann 20 kr på ena. Stort. Jag som aldrig vinner på lotter! :D

Idag gillar jag läget

Jag är på bra humör idag och står och dansar inne på kontoret. Jag är väldigt medveten om döden och försöker att tänka på det samtidigt som jag tänker att jag inte kan göra något åt det. En oundviklighet som jag måste acceptera och göra det bästa av. Så här är det alltid för mig. Jag kämpar emot och skriker och gråter och vill inte erkänna. Eller så suckar jag och gillar läget. Eller försöker i alla fall. Det är bara synd att jag inte alltid ligger på gilla läget-nivån. Man tycker att jag inte borde kunna gå tillbaka till den andra när jag väl har nått den. Men så är det.
Därför är jag glad idag och dansar och dansar dessutom extra mycket när 4 minutes med Madonna spelas. Jag ska donera blod och sluta tidigt idag. På kvällen ska jag åka till pojkvänsland tillsammans med grådvärg och knubbeluring och där ska grådvärg på träffa sina kusiner. Det är första gången han träffar någon annan än smala sura på flera år så det ska verkligen bli så spännande att se hur han reagerar. Hoppas de kommer överens katterna.
Och hoppas de spelar bra musik på radion idag.

Hur bearbetar förresten ni döden? Är det bara jag som blir ångestladdad? Kära bullen, är jag normal?

Perspektivet det viktiga

Idag känns det skönt att komma hem till pojkvän och grådvärg med tillhörande grådvärgsmage. Jag ska borra ner ansiktet och luktaluktalukta.

Säga vad man vill men sånt här styr i alla fall upp perspektivet i tillvaron. Helt plötsligt känns det inte lika katastrofalt att det är stökigt hemma. I stället känner jag att jag ska tillbringa kvalitetstid med mina favoritkillar.

Och kanske lyssna lite på Madonnas nya. Jag har bara hunnit med premiärspelningen än så länge.

Så fick jag det sagt

Jag ringde igår. Hon lät så glad över att jag ringde även om hon först inte kände igen mig. Vi pratade lite och hon lät så klassiskt vår familj. Som om hon pratade om en mjölkförpackning som gått sönder och att det ju var väldigt synd. Innan jag lägger på pressar jag med spänd och darrig röst ur mig att jag tycker väldigt väldigt mycket om henne och hon betyder mycket för mig. Hon blir tyst och sedan mumlar hon att jag pratar så hon blir tårögd. Själv har jag en klump i halsen men lyckas med darrig röst fumla fram att jag tycker att det är viktigt att säga sånt. När jag sedan lägger på kommer tårarna för första gången.

Om dödsångest

Pappa ringer mig på söndagen. Farmor har fått cancer. Min första tanke är att det kan ju inte stämma. Vi får inte cancer i min släkt. Men har man rökt sedan man var 16 tills man fyllde 60 har man ju klart försämrat sina odds.
Jag säger allt man ska. Jag låter förvånad, ledsen, chockad men jag känner ingenting. Inget alls. Pappa pratar helt kort med mig och hänvisar sedan till mamma. Han har svårt för att prata känslor och det märks.
När jag berättar det för pojkvän stryker han mig på armen. Jag tittar inte på honom. I stället tänker jag på om hon dör och hur begravningen då bli. Att jag blir ledig från jobbet. Jag känner fortfarande ingenting.

På natten ligger jag i sängen och stirrar i mörkret. Jag tänker att jag måste ringa till henne och berätta hur mycket jag tycker om henne. Då plötsligt blir jag nervös och gråtfärdig. Jag kan ju inte stå på jobbet och gråta. Jag funderar noggrant på vad jag ska säga och önskar att jag skulle kunna skicka ett sms i stället. Jag har så mycket lättare att formulera mig i skrift. Det där med svårt att prata känslor har visst smittat av sig på mig.

När jag tänker på henne, på min barndom när hon fanns där hela tiden, bränner det till. Dödsångesten kommer krypande. Det är då jag ligger och stirrar i mörkret och lyssnar på pojkväns andetag samtidigt som jag känner att ansiktet är hårt och stelt.
Fortfarande känner jag mig…avstängd. Jag skjuter känslorna ifrån mig på samma sätt som jag hör pappa göra det. Hon kommer dö. Kanske inte just nu men någon gång. Alla jag känner kommer dö.
Allting känns så meningslöst när jag tänker på döden. Jag är så fruktansvärt rädd. Jag försöker att prata om den för att på något sätt minska ångesten, skriva om det. Men det slutar alltid med att jag skjuter känslorna ifrån mig. Jag vet inte vad jag ska göra annars...

Fredagssvammel

Idag har jag en penna i huvudet. Eller ja, inte huvudet utan håret. Så går det när man glömmer bort att ta en hårsnodd på handleden. Jag är handikappad utan hårsnodd.

I natt drömde jag att en av mina chefer var kär i mig. Han skulle hela tiden stryka mig på ryggen, halsen osv och följde efter mig överallt. Själv var jag tämligen obekymrad även om jag inte drog mig för att nämna min pojkvän flera gånger. Jag var i själva verket ganska smickrad över uppmärksamheten. WoT-febern kanske har övergått i hybris?

Wennsams roman smuts som jag läser just nu får mig att bli (ännu mer) paranoid och se potentiella sexköpare överallt. Jag har till och med frågat pojkvän och fått honom att löva (mycket starkare än att lova om man är värmlänning) att han inte är det.

WoT-febern slår klorna i Kattis

Jag är så eländig. Nu har jag läst ut sista WoT boken som finns ute. Jag känner mig febrig och vill bara läsa mer, mer, mer. Men nästa bok kommer först om drygt ett år. Det är dessutom sista boken. Jesus vilken separationsångest jag har. Jag vill inte. Vill inte! Serien får ju inte ta slut! När man har läst en serie så länge som jag har läst WoT (ca 10 år) blir karaktärerna nästan som riktiga personer. Jag kommer på mig själv att bli lite småkär i vissa och svartsjuk på andra som får vara med karaktärerna som jag är småkär i. Jag älskar världen och att läsa om allt som sker i den. Och nu kan jag inte det. För att försöka lindra WoT-febern hänger jag på nördforum och funderar på intrikata upplägg i boken. Jag ältar om och om igen hur länge det är kvar till sista boken kommer och hur overkligt det känns.
Kan man sjukskriva sig på grund av WoT-feber? Jag kan nästan inte fungera normalt.
Jag tror jag måste börja om med serien igen.

Hur kissar man?

Vad är det med killar och kissa stående? Varför måste de göra det? När det finns en toalett att sitta på? Är det för att de kan? Tjejer kan faktiskt också stå och kissa. Visst, kanske ni tänker, men de har ingen styrsel. Då kan jag, med bestämdhet, berätta för er att det har inte killar heller! Eller så använder de den inte. För i sånna fall vill jag protestera mot kisset som hamnar överallt. Det är kiss på ringen, under ringen, ute på själva toaletten och här och var. Hallå? Det här kan väl inte vara meningen? Sitter man ner vet man precis vart det hamnar - i toaletten. Så varför inte sitta?

Jag måste säga att jag tycker att det hela känns som diskussionen med bilbälte. Vissa använder dem inte. Varför? Det känns liksom inte rätt, det ser inte coolt ut. Mmm säg det när du flyger ur bilen vid en krock. Argumenten håller liksom inte i jämförelse med vad som händer om man struntar i det.
Vissa ska promt stå och kissa. Varför? Ja det kan man fråga sig. För gör man det inte så vinner man en hel del.

Så klart jag vet att ingen dör av att någon står och kissar. Eller förresten, det där tar jag tillbaka. För ni vet om man vaknar på natten och måste kissa. Man vacklar iväg till toaletten och kniper liksom ihop ögonen för man vill inte vakna till. Så sätter man sig och håller på att ramla ner och slå ihjäl sig för att toaringen är uppfälld. Då skulle man faktiskt kunna dö.

Därför: sitt ner och kissa för guds skull. Då slipper vi hela diskussionen om den nedfällda toaringen. Eller sitter manligheten i att man står och kissar?

Carpe diem

Jag enligt ett ålderstest jag nyss gjorde kommer jag bli 93 år. Hur gamla blir ni?

Surmåndag

Tåget hem igår var…yes, försenat. Inte så farligt, men ändå. All förseningstid försvinner ju bara ut i intet för mig och det är inte som jag har mycket fritid innan.

Innan vi traskade iväg till spinningen satte vi på en gryta som skulle stå och puttra medan vi svettades. Det är ju oslagbart att komma hem till färdig mat efter träningen. När vi anlände till träningslokalen kom jag dock på att jag inte sänkte värmen på plattan. Bara att vända och lomma tillbaka. Den kan ju inte stå där och stormkoka innan den börjar brinna. Ingen spinning för Kattis och jag skämdes hela vägen hem. I stället tränade vi bäst vi kunde hemma. Får köra desto hårdare på boxen idag i stället.

Men naglarna klippte jag i alla fall så nu är de lagom längt dvs ingen längd alls. Precis som det ska vara!

Allt har sin förklaring

Nu kom jag på varför jag har en fuldag. Det är för att jag har mens. Japp, det slutade med 42 dagar. Det du Malin. För övrigt finns det inget härligare än att känna mensvärken stråla från magen mot ryggslutet och känna hur den annats ståtliga hållningen går mer emot ryggaren i Notre Damme.
Jag känner mig dock en aning bortskämd när jag får höra om pojkvän som nu blivit farbror. Svägerskan for minsann runt på flera sjukhus eftersom alla visade sig vara fulla. I slutändan fick hon ligga på golvet inne på akuten och föda. Det tog 75 minuter och hon tog ingen bedövning.
Så sjukt coolt. Min nya idol.

Men igen vill jag påpeka att det är jobbigt med långa äckliga naglar och mensvärk. Faktiskt.

Inte lätt när det är svårt, sa ynkon

Usch jag har en riktig fuldag. Jag har långa äckliga naglar som jag längtar efter att klippa ner. Håret är muppigt och jag känner mig glåmig(are än vanligt).
Well, well suck it up och överlev. Tur att jag ska på spinning I kväll. När svetten sprutar bryr man sig inte om naglarna är några mm långa.

Äntligen!

Coopers test gick bra! Jag sprang 2.8 km på 12 minuter och hamnade därmed inom mycket bra på skalan. Stor lycka och för att fira åt jag nyss min första lakritspuck. Trots att det inte är lördag.
Den var precis som jag kommer ihåg den och nog kommer det bli en och annan sån i framtiden.

Nu ska jag stapla pensionärspoäng genom att lägga mig tidigt (innan 23 på en fredag!) som jag antagligen raderar imorgon.

Det blev en riktigt bra dag det här. Glass, bra träning och lite bekräftelse. Vad kan man mer kräva?

Är det så svårt att komma i tid?

Den här veckan har tågen varit mycket försenade. Irriterande på måndag när det stal 1 flextimme av mig och jag kom sent. Fast jag var förvånansvärt duktig och oarg. Jag tänkte jei, och läste så ögonen blödde. Jag vill bara läsa hela tiden nu. Jag vill åka hem och läsa, jag vill ligga och äta mackor i sängen och lääääsa. Och när jag inte tänker på att läsa tänker jag på lakritspuck. Jag skojar inte när jag säger att jag tänker på lakritspuck varannan timme. Imorn är det jag som springer och köper en lakritspuck!

Nåväl. I helgen ska jag trä mig i Stövlarna och rumpkjolen. Förhoppningsvis kommer det att spelas musik så jag kan få tillfälle att svänga rumpan förutom att bara visa upp den.

Igår skulle jag och pojkvän köra Coopers test .Först och främst kom jag hem sent pga tågjävlarna. När jag kom hem var jag döende av svält. Pojkvän kom dock också sent så efter ett par äggmackor till mig och lite konfererande kom vi fram till att ta knubbeluring till löpbanan. Vi bytte om till våra sportiga löparutstyrslar (gud vi är så söta!) och begav oss. Väl framme vid löparbanan insåg vi att den låg i totalmörker och dessutom var snöig. Inget Coopers test för oss. Men vi måste väl ändå få extra poäng för försöket? Jag tycker att vi borde få regga i alla fall 30 min!
Nåväl, idag slutar jag tidigt så vi gör ett nytt försök. Dessutom vill jag prova Increase your speed-programmet som jag köpt via i-tunes.

Djurgårdare

Kattis står utanför en toalett på den lokala puben och väntar på sin tur att få komma in. En berusad man med Djurgårdenhalsduk raglar fram och ögnar henne nedifrån och upp. Så lyfter han på halsduken runt halsen och skakar lite på den.
-Vet du vad det här är?
-Ja, jag brukar skura toalettgolvet med sådana.
Mannen funderar lite och tar ett kliv bakåt.
-Ja men söt vad du i alla fall. säger han innan han inser att hans öppningsreplik inte ledde till den dialog han hade hoppats på.
Men vad hade han egentligen hoppats på?

När jag satt och tittade på GBs hemsida kom jag in på nostalgisidan. Jag har så starka minnen av glassen Lollipop, en rosa glass med pinne som man kunde äta, och letade bland glasslistorna för att hitta den. Det visade sig att den bara fanns ett år, 1984, då jag alltså var 5 år. Ändå minns jag den så väl, som den var en stor del av min barndom. Varje gång jag köpte glass ville jag ha Lollopop och jag minns en episod när jag hjälpte till att städa hemma och fick pengar att köpa glass för. Så klart gick jag till kiosken och köpte med andakt min äskade favorit. Jag kan se vägen som jag gick framför mig. (konstigt nog i utanför perspektiv, som en objektiv kameravinkel i stället för en subjektiv).
Lollipop, en kärlekshistoria mellan en människa och hennes glass. Men säg den kärlek som vara för evigt. GB splittrade oss och nu får jag leva med minnet.
I’ll never let go Lollipop, I’ll never let go!

Det onda suget

Gud jag är så godissugen. Jag har av någon anledning drabbats av ”åh det är synd om mig och därför är jag värd en kola/chokladbit/delicatoboll”-syndromet.
Varför vet jag inte. Det är inte speciellt synd om mig. Det kanske är premenssug? Här gäller det att stå emot! Men oj vad svårt det är. Jag går och sneglar på godiskorgen (som någon smart jävel har ställt bredvid fruktkorgen. Tur att jag har min frukt på kontoret!) Jag suktar och tänker att jag faktiskt är värd en lakritspuck på vägen hem. Jag ser på den mörka chokladen och tänker att den faktiskt är nyttig, beroende på hur man ser på den.

Det där suget är allt bra listigt. Det pratar ofta om vad man är värd, hur synd det är om en och att det faktiskt inte är så farligt. Sen när man faller dit och huvudvärken kommer som ett brev på posten skrattar det illvilligt och svassar iväg. Och att man är värd det samt att (om det nu är så) det är synd om en med saken att göra? Nej jag blir på vrången!
Jävlar i min lilla låda, här ska stås emot. Jag har russin som jag kan noppra på i värsta fall. Det mår jag i längden bättre av (och längden kan vara så kort som någon timme).

Jag har en tampong i bh:n.

Varför? Jo det ska jag förklara.
Jag väntar besök. Min mens ska komma snart. Den är lite oförutsägbar nu för tiden. Den håller sig inte alls till 28 dagar. Jag markerar i almanackan och räknar och försöker hitta något system. 37, 41, 31, 36, hur många dagar är det till nästa gång? Det är i alla fall snart dags. Any day now. Därför gäller det att vara förberedd. Mc Murphys law säger nämligen att allt jävligt som kan hända också gör. Alltså: har jag inget mensskydd kommer mensen. Gärna vid ett ytterst olämpligt tillfälle. Tänk fikarum och 70 pers som fikar. Ni är med so far? Det gäller alltså att ha skydd med sig överallt!
Idag har jag dock kjol och den har inga fickor. Var ska man då stoppa skyddsutrustning? Jo jag gör så klart som alla flickor någon gång har gjort när de behöver lösa ett förvaringsproblem.
Jag stoppar så klar tampongen i bh:n!
Där, mina vänner, har ni förklaringen.

Tom

Jag känner mig lite tom. Inte ledsen eller nedstämd eller så. Bara…tom.

Är romantiken död?

Idag är dagen för Lakritspucks comeback. Jag äter ju inte götta på veckodagarna men det förhindrade mig inte att gå ut på GBs hemsida och sukta lite. Väl där bestämmer jag mig för att skicka ett glassogram via sms till pojkvän. Vid ett senare telefonsamtal frågade jag försiktigt om han inte fått något sms.
-Jaha var det du? Jag trodde jag hade fått virus eller nåt.

Till korvätarna

Till er som fortfarande äter korv. Fast för kockens del är det bara vettigt. Då har han ju mer koll på vad som är i. Och blod som blod liksom. Men ja, jag får i alla fall mer vatten på min "fy vad snuskigt det är med korv"-kvarn.

Krösus sork

Jag har köpt aktier! Jag är överklass och äger aktier. Hela tre stycken. Kan du gissa vad det är för några kan jag bjuda på en drink.