Det här är inte en disclaimer

Jag och syster har båda anmält oss till ett löplopp i höst. Ett lopp med en viss Abborebacke som jag fasar för. När jag pratade med henne igår hade hon precis köpt nya skor som hon var ute och sprang i.
Hon berättade även att hon kapat av sitt personbästa på 5 km i dem.
- Vad bra! tyckte jag.
Då berättar hon att pappa alltid brukar svara att jag nog kan springa lite snabbare än den tiden hon precis har sprungit på.
- Hon är ju lite lättare hon. brukar han tydligen säga.
Varpå syster, så klart, blir mer peppad att ta mig.
Och här hemma sitter jag och har görsvårt att masa mig iväg och har inte sprungit på aslänge. Medan de där två har bildat nåt slags überteam med mål att slå mig och bara mig. Man behöver ju inte direkt läsa mellan raderna för att se att jag blir:

1. Stött. Varför ska just jag vara den som ska slås.
2. Stressad. Gah, kan jag inte bara få vara ifred. Jag lägger tillräckligt stor press på mig ändå.
3. Ledsen över att inte få vara en del i laget. Ja jag känner mig lätt utanför. Jag jobbar på det.
4. Peppad. Jag har aldrig hävdat att jag är logisk.
5. Upprörd över att det är orättvist. Hon har tränat på elitnivå. Jag har aldrig ens varit i närheten av att vara i närheten av det. Så långt ifrån är jag! Är det någon som ska få hjälp är det väl jag!

Så nu sitter jag här och smider planer. Vad som verkar vinna är den psykotiska tävlingsinstinkten, den som jag alltid försöker låtsas om som jag inte har för det är ju bara pinsamt när man inte är duktig. Men nu jävlar.
BRING IT ON BIATCH! Och skyll dig själv :P

Här kämpar författaren till inlägget väldigt hårt för att inte skriva en så kallad disclaimer där hon försöker avsäga sig allt ansvaret genom att skriva en skämtsam kommentar. Fast det kanske hon borde ha gjort.