När jag dör

Jag började tänka lite på det här med begravning iom min dödsångest. Jag är ju mest rädd för att känna att jag inte är färdig när jag dör. Att man inte hunnit säga det man vill säga, göra det som bör göras och se det man vill se. Sen att jag inte tror att det finns något efteråt gör mig inte så mycket. Det gör dessutom att jag är ganska okänslig för de mer praktiska delarna runt döden. Ta alla organ ni vill och gör med dem vad ni vill. Transplantera, jonglera eller elektrifiera, det är mig egalt (woho flashighetspoäng för ordet egalt). Egentligen bryr jag mig inte så himla mycket om vad som händer med det som finns kvar sen men visst, en kremering skulle kännas helt ok. Kom ihåg att plocka ur lagningar i tänderna bara för annars blir det tungmetaller i luften. Fast ni kan lika gott slänga ut mig i skogen också.
Om man skulle tänka sig en gravsättning av urnan så spelar det inte heller så stor roll. Sprid askan eller begrav urnan. Spendera bara inte så mycket pengar på det. Ta hellre pengarna och använd det till något som skulle ha glatt mig (katthem, fattiga, miljön).
Jag bryr mig som sagt inte så mycket hur det går till men jag vill att det ska vara enkelt, billigt (pengar kan användas till något bättre) och musik jag skulle ha gillat. Den enda pottfrisyrsartisten jag kan acceptera är the Soundtrack of our lives. Firmament vacation är ju en favorit som skulle kunna vara passande, eller kanske Cherry blommom girl?
Men bestäm ni. Det är separationsångesten som är det som bekymrar mig. Inte behandlandet av kroppen.