Obalans

Så lite som jag tränade (mindre än två timmar) förra veckan har jag inte tränat på länge. Frågan är om det är därför eller om det bara är annat som jag går och känner mig som en liten klump vemod. Det finns så mycket känslor i denna lilla kropp och det finns så mycket att vara glad och tacksam över och som får mig att vara tacksam på det där sättet som är så typiskt mig.

Farmor ska börja behandlas nu och farfar blir inlagd på ett hem. Hon vägrade åka med och lämna av honom. Tänk att ha levt ett helt liv med någon och sedan behöva åka åt olika håll som de måste nu. Om man inte blir lite snyftig när man tänker på det, ja då vet inte jag.