Return of the dödsångest

Klockan är 6.30 och jag sitter på tåget och kämpar med att inte gråta. Det är en dålig idé att läsa en bok där en sorgeprocess beskrivs ganska ingående när man är jag tydligen. Även om det i detta fall råkar vara chicklitt som jämförs med Marian Keyes. Jag hatar Marian Keyes. Huvudkaraktärens man har precis dött i cancer. Min dödsångest blommar ut till fullo. Jag spärrar upp ögonen och håller andan för att tårarna inte ska börja rulla. Jag duckar mellan sätena för att försöka gömma mig för en kollega som typiskt sitter några säten bort. Det kliar i fingrarna efter att börja skicka desperata sms. Men vad ska jag skriva. ”Jag älskar dig. Lova att du aldrig dör!” Vem kan göra det?
Jag mår lite illa och vill bara kasta mig på ett tåg som åker hem igen. Jag känner mig ensam, eländig och usch.
För att trösta mig bestämmer jag mig för att sitta hela dagen. Vardagslyxa lite men ställer ändå noga in mig på att inte äta tårtan som det bjuds på. Det blir inte så svårt ändå för det är prinsesstårta och jag känner på samma sätt för prinsesstårta som för semlor. När jag kommer till jobbet känns det lite bättre. Även om jag har svårt att komma över känslan att bara vilja ligga i någons knä och bli strykt över håret.

Det går upp och det går ner. Precis som ett motionsspår.