Man kan tycka bra om sin deklaration

Min chef småretas ofta med mig eftersom jag träna och äter nyttigt (nåja). Men jag tackar nej till semlor och äter apelsin i stället. Tycker att vi ska ha med frukt på möten och inte bara kladdiga muffins. Hon tar hissen, jag tar trapporna till vår våning 5 trappor upp. I alla fall… igår på ett möte började några killar prata om att de skulle genomföra en triathlon. Då börjar chefen skryta om mig.
-Ja Kattis (ja hon använde givetvis mitt hela namn) hänger nog på. Fråga vad hon ska göra den 17 maj.
Killen vänder sig till mig och jag mumlar fram att jag ska springa Göteborgsvarvet. Han fnyser och säger att det har han gjort flera gånger. Chefens svar på det är att jag nog skulle kunna häng med på deras triathlon i alla fall. Killen lutar sig bakåt med armarna korsade över bröstet och säger att jag kanske skulle kunna det rent konditionsmässigt, men låter skeptisk.

Själv sitter jag förvånad, och inte så lite road, och tittar på denna pissing contest i bästa ”min pappa är mycket starkare än din pappa”-stil.
Samtidigt noterar jag mentalt att jag måste slå den där killen i någonting någon gång. En Kattis har svårt att ignorera en utmaning.

nu till något ännu roligare!
Igår kom min deklarationen.
-Är det deklarationen. Skrek jag när jag såg den vid Smilla där pojkvän hade ställt den.
Han tittade avundsjukt på när jag slet upp den och ivrigt började trampa med fötterna.
-Gissa hur mycket jag får tillbaka?
-4500! skrek jag innan han hann med att gissa.

Åh vad kul, nu ska jag tänka ut vad jag ska göra med pengarna!