Sov du lilla Kattis

I morse klev jag upp tidigast. Så tidigt att det snarare var sent. Närmare bestämt 3.20. Och som vanligt när jag ska upp så tidigt kunde jag knappt sova. När jag sedan ska spendera nästan 3 timmar på ett tåg tänker man ju att man borde kunna få åtminstone några minuters sömn där.
Inte en sekund sov jag. Folk runt omkring mig (nåja, det var inte speciellt många på tåget men de som var där) somnade hur enkelt som helst och sov hur bra som helst. Själv satt jag med uppspärrade ögon som inte gick att stänga. Det är bara att inse, jag är usel på att somna. Förra året hade jag dessutom nästan en månad när jag verkligen verkligen inte kunde somna. Jag kände mig som Edward Norton i Fight Club och tittade på repriser av Big Brother klockan 3 på morgonen. Det var i och för sig en onormal period men ni ser ett tema.
Det tar nästan alltid lång tid för mig att somna.
Hjärnan hoppar frenetiskt mellan olika saker behandlandes ämnen som recept på linssoppa, att jag borde skriva ett mail till min gamla favoritlärare från högstadiet och säga att han är den bästa lärare jag haft till saker som jag läst under dagen.
Ni vet hur de säger att om man inte har somnat efter 20 min ska man gå upp och göra något annat? Skulle jag göra det skulle jag få sova typ 2 timmar per natt. Max.
Igår frågade jag pojkvän vad hans trick är för att somna. Han brukar tydligen lägga sig på det sätt som han brukar somna i och vänta.
Skulle jag göra det skulle jag få liggsår. Jag bränner antagligen lika många kalorier på att snurra runt i sängen som jag gör under övriga dagen.
Det är tur att jag är jävligt bra på att sova när jag väl somnat. Då är jag bättre än någon annan jag känner. Fast jag skulle nog hellre vara duktig på att somna. Så jag slipper sitta som ett freak på tåget bland alla andra som sover. Med uppspärrade ögon som inte går att stänga.